Blöt uteritt

Idag red vi med en tjej i stallet som visade oss lite nya ridvägar. Supermysigt. Det var så varmt när vi red iväg att vi knappt trodde att vi skulle orka rida över huvud taget. Men efter en stund började stora, och då menar jag GIGANTISKA, regndroppar ösa ner över oss. Vi blev dyngsura och kallt var det! Det var tre blöta och mycket frusna ryttare som kom tillbaka en stund senare. Rebecka bytte till min munkjacka som låg kvar i bilen, men jag fick gå runt och se ut som om jag hade duschat med kläderna på. Måste komma ihåg att ta med ombyte hädanefter. På väderleksrapporten var det inget snack om regn inte!

Hovslagaren var här idag. Hästarna uppförde sig exemplariskt, vilket är roligt. Belle, som har lite känsliga hovar, går med skor fram. De andra går barfota om sommaren, vilket de uppskattar. Förra veckan gick det en flisa ur Belles ena hov. Den spretade rakt ut, så jag blev tvungen att leka hovslagare och knipsa av den (och slipa hoven) med verktyg som jag fick låna på gården. Det blev riktigt snyggt! Skönt också att höra av hovslagaren att det inte var någon fara med hoven. Hovis har också lyckats “ta in” en framhov som var lite utåtriktad när vi köpte Belle. Hon ser jättefin ut nu- och av det ömfotade som märktes vid köpet, syns nu ingenting alls. När vi är ute på grusvägarna går hon som om det vore ridhusunderlag!

Det är alltid lite extra pyssel med hästarna när de går på bete. Bland annat blir det en del sår. Jag vet inte vad hästbusarna gör, men jag antar att det både är lek och kiv- och en del buskage- som är boven i dramat. Pärla har fått en skada på ett bakben, men det läker väldigt fort. Sprayade med “blåspray” som lägger sig som en hinna över såret. Den är superbra eftersom den skyddar mot flugorna. Annars är det ju lite knepigt att “plåstra om” hästar.

Surtant!

Pärla brunstar. På Silver brukar inte sådant märkas särskilt väl, men Pärla kan bli lite av en surtant. Idag har hon ingen lust att ta till höger i korsningen vid stallet och gå mot skogen. Hon har lust att ta till vänster och gå tillbaka till hagen. Rebecka surnar till, men märker ganska snart att det bästa sättet är att helt enkelt kliva av och leda Pärla in på rätt väg.  Sedan sitter hon upp igen och allt är frid och fröjd. Efter en stund tycker Pärla att det vore passande att ge sig iväg ut på en nyplöjd åker. Rebecka får stopp på henne i tid, men sedan står de där. Rebecka hoppar av igen och leder Pärla tillbaka till stigen. Hon muttrar något om hästen som inte vill gå åt rätt håll. Sedan sitter hon upp igen och färden kan fortsätta. Trots den motiga inledningen blir det en härlig uteritt utan fler tjurigheter från Pärlas sida. Vi skrittar i en skog som fullkomligt exploderat av grönska de senaste dagarna- och tar en galopp på en mjuk skogsstig. Det märks att både Pärla och Silver tycker att det är mysigt. Vi möter några bilar på vägen tillbaka och vi häpnar över den hänsyn bilisterna tar. Där vi hade hästarna uppstallade tidigare körde de flesta i 90 knyck. På 50- väg. Attityden verkar vara att en häst ska vara trafiksäker innan man ger sig ut i trafiken. Men ingen tänker på att en häst är ett djur och att ett djur kan reagera på ett sätt hundra gånger- och på ett annat den hundraförsta gången. (Jag har länge förespråkat några rader om hur djur fungerar i körkortsboken!) Men idag krypkör bilisterna förbi, eller stannar och stänger av motorn. Sådant är vi inte bortskämda med.

Midsommar

Första lovveckan!

Måndag. Första riktiga sommarlovsdagen. Vi rider ut i skogen och både vi och hästarna njuter. Fast Silver tycker nog att Pärla har oförskämt bra kondition. Pärla är verkligen vältränad och tycker att det är hääärligt att galoppera på mjuka skogsvägar. Silver och jag tar det lite lugnare. Vi utforskar också en del stigar i området, men de flesta verkar leda till hus, sommarstugor, eller tält! Vi behöver en guide som kan visa oss lite fina ridvägar. När vi kommer tillbaka till stallet träffar vi Marie som bor i närheten. Hon lovar genast och utan omsvep att ta med oss ut någon dag och visa några bra ridvägar. Toppen!

Tisdag. Pärla har kommit in i flocken. Silver har accepterat henne och de går faktiskt sida vid sida. Pärla verkar förstå att det är här hon hör hemma nu. Hon verkar lugn och nöjd, både med flocken och med att komma ut och jobba. Hon kommer direkt i hagen när hon ser oss, vilket alltid är roligt! Belle och Pärla fungerar inte lika bra ihop. De piper elakt åt varandra och Belle stryker öronen tätt mot huvudet när hon ser Pärla.  Annars är Belle jättesnäll och lätt att jobba med. Här intill är det Emelie som sitter på henne. Belle verkar tycka att det är både roligt och spännande.

Onsdag. Skrittur till forsen. Vi äter medhavd matsäck och hästarna får också lunch ute. Det är hisnade vackert där vi valt att stanna. Det ser ut som om till och med hästarna njuter av utsikten. En av hästarna har skitit och jag bestämmer mig för att ta undan skiten. Det ser trevligare ut när nästa besökare ska äta sin matsäck. Jag skyfflar skit för fullt med hjälp av ett plastlock när det händer.  Silver är lite klumpig och lyckas välta mig (!) I skiten. I det ögonblicket dyker Silvers uppfödare upp i skogen. Perfect timing! Man vill ju gärna ge ett samlat intryck när man nu inte setts på flera år. Ha koll på situationen, liksom. Uppfödaren är glad, men Silver är ganska kallsinnig. Fast egentligen är jag glad för det- det hade varit extremt trist om Silver hade velat följa med sin uppfödare hem!

Torsdag. Regnet hänger i luften. Det har inte varit särskilt varmt väder denna vecka, men det passar perfekt som ridväder. Till och med kusarna verkar blåsa bort, vilket hästarna tycker är skönt. Belle har kastat av sig både ett sprillans nytt flugtäcke och en flugluva (och Silver har tappat två nya grimmor), så det verkar bli en dyr sommar. Vi har sökt i hagen men det verkar hopplöst att hitta igen prylarna. Kanske har hästarna grävt ner alltihop? Belle verkade ändå inte särskilt förtjust i flugtäcket. Fast det ryktas att det bor rävar i hagen och att desssa brukar dra ner allt de hittar i hagen i sina lyor för att leka med grejerna. Typiskt! I morgon kommer två “gamla” medryttare och hälsar på Pärla. Den ena tjejen red henne förra sommaren (tills Pärla fick fång) och den andra året innan. Numer har de egna hästar, men jag tror att Pärla har en särskild plats i deras hjärtan. Hon brukar ha den effekten på människor.

Hemma igen!

Äntligen kommer Pärla hem! Vi har gått och längtat länge, men mest under helgen. Sommarlovet började ju i fredags och redan då kändes det extra tomt utan Pärla. Vi pysslade med de andra hästarna, putsade på Pärlas prylar och väntade, och väntade och väntade… På ridskolan hade man bett att få låna Pärla över helgen till ett miniläger och vi lät henne stanna. Nu kände jag mig mer tveksam till det beslutet. Men så äntligen är söndagen här. Regnet öser ner när Pärla kommer. Jag klättrar in i transporten och kryper under bommen. Pärla är hur cool som helst. Hon har ingenting emot att åka transport. Jag kopplar loss henne och backar ut henne ur transporten. Rebecka står ute i regnet och väntar. Pärla trippar ut i regnet, ser sig omkring, hälsar snabbt på Rebecka- och kastar sig över en tuva gräs. Jag drar i grimskaftet och hon följer med utan större protester. Vårt lilla matvrak! Sedan är det dags för premiärturen. Pärla och Rebecka är lika glada. Jag tar inte ut min häst utan går bredvid. Regnet öser verkligen ner och håret hänger snart i våta stripor ner i ansiktet på mig.

- Ska vi gå hem?

- Nä, aldrig.

Pärla och Rebecka verkar vara helt överens. Det blir en längre tur än vad jag hade tänkt mig. Till slut är vi i alla fall tillbaka vid stallet. Vi sadlar av och leder Pärla till hagen. Hon springer glatt in och möts genast av min häst, Silver. Silver nyper henne hårt. De som känner varandra sedan tidigare. Nu verkar Silver bara vara jättesur över att Pärla är tillbaka. Pärla blir vallad runt i hagen.  Runt, runt. Stackarn. Till slut blir vi tvungna att lämna dem. Hästarna löser det på sitt eget vis. Silver kommer att ge sig när hon visat Pärla vem som bestämmer.

Nytt projekt

Våren är här, jag är klar med min utbildning och min härliga Silver är inriden. Hon tar mig på underbara skogsturer och jag känner verkligen att detta är MIN häst. Hon har varit värd allt jobb som det varit med hennes rädslor och idéer. Nu kan man knappast se någon likhet med den häst som vägrade gå ifrån gårdsplanen, som inte vågade gå i skogen och som ramlade omkull av rädsla då hon hörde en hund skälla. Hon promenerar till och med förbi traktorer, fyrhjulingar och mopeder, hon som inte klarade av att gå trettio meter från en bil som hade motorn på!

Jag har anledning att misstänka att jag gillar att påbörja projekt, för så snart ett är avslutat skaffar jag ett nytt. Det nya projektet heter Belle och är en fantastisk arabkorsning. Hon har sammetslen mule, blank päls och stora, själfulla ögon. Försiktigt sänker hon sitt huvud mot Rebecka, för att sedan stå alldeles stilla och bara andas. Min dotter är överlycklig. Och det är jag med. Belle är lätt att älska.

Belle

Våren är äntligen här

Den här våren var det så kul att jobba med Pärla på ridskolan. Pärla är så duktig. Hon kan hoppa så bra nu. Hon är också ganska busig ibland. Som när man är på en äng så äter hon gräs i alla fall fast hon inte får. På bilden här in till så smakar hon på det första gröna späda gräset.  Hon är så söt.  

Rebecka

Vinter

Vintern är här på allvar. Det är vitt överallt och bitande kallt. Riktigt skönt med ett ridhus! Anläggningen är verkligen fin och det underlättar såklart vid vinterridning. Pärla är sig lik. Sist vi hälsade på henne var hon jättetiggig. Kanske hade någon gett henne något gott strax innan vi kom? En av ridlärarna berättar att tjejerna i stallet gärna ger hästarna äpplen och annat mums.  Därför har Pärla fått en skylt på dörren där det står att hon inte får äta godsaker. Men idag är hon inte tiggig. Hon kommer direkt när vi går mot hagen, sticker fram huvudet och vill följa med. På vägen mot stallet hittar hon några strån hö och då åker huvudet ner blixtsnabbt. Alltid hungrig! Hon har inte förändrats så mycket när det gäller ridningen. Jag var rädd att hon skulle bli uttråkad och seg, men hon har faktiskt blivit piggare. Superkondis har hon fått såklart, eftersom hon får jobba ganska mycket. Det märks främst i galoppen. Innan ridskoletiden ville hon gärna bryta av till trav efter en stunds galopp, då hon tyckte att det blev jobbigt. Nu verkar hon inte alls tycka att det tar emot.  På ridskolan har man också märkt av hennes hopptalang. Vi visste ju sedan tidigare att hon var duktig på att hoppa- och att hon tycker att det är roligt. Synd att det inte går att hoppa i ridhuset just nu. De har bytt underlag och än så länge råder hoppförbud. Men vi håller tummarna för att det ska bli hoppning nästa vecka!

Höstlov!

Pärla har hunnit med både en hopptävling och en hubertusjakt under veckan som varit. Hon är en omtyckt ridskolehäst som passar utmärkt till sitt nya yrke. När vi hälsar på henne är hon glad och mysig, ja hon är sig precis lik. En av tjejerna berättar för oss att Pärla brukar kliva upp på en liten tröskel på boxdörren för att riktigt kunna se vad som händer. Nyfiken har hon alltid varit. Det är lov och vi har henne för oss själva hela veckan. Första lovdagen blir det uteritt. Vi packar de nya sadelväskorna med fika och beger oss ut i naturen. Vi bestämmer oss för att rida till sjön. Det är samma sjö som vi ridit till många gånger med Rajje på den tiden när Rebecka var medryttare. Men när vi kommer fram upptäcker vi att sjön är borta. Puts väck! Det enda som finns kvar är sjöbottnen i form av blöt lera. Sedan ser jag en liten blå skylt på ett träd: ”ridning förbjuden.”

-Va? Har det blivit förbjudet att rida här? utbrister jag.

Vi står kvar och stirrar på skylten en stund.

-Den där skylten har jag sett förut. När vi hade Rajje. Jag visste bara inte vad den betydde, flinar Rebecka.

Jag ser mig förvirrat omkring. Jo, det är ju faktiskt trästolpar med lampor här. Ett säkert tecken på att detta är ett elljusspår. Och ändå hejade alla motionärer så glatt då vi brukade rida här. Jag tvekar. Vi kan ju inte gärna rida här nu när vi väl sett skylten. Då ser jag en liten väg en bit längre bort. En bit in på vägen står en bänk. Vi bestämmer oss för att stanna där och fika. Pärla står snällt bredvid,fast hon gör ett och annat försök att smaka på våra mackor. Sedan rider vi hemåt i kylig oktobersol. När vi lämnar pärla i hagen ser hon nöjd ut, men när vi går mot bilen gnäggar hon lågt efter oss.

En ridskoleponny

Hösten kommer sakta smygande. Pärla är frisk, men ett nytt problem har dykt upp. Jag ska studera dubbla kurser på universitetet under året. (Som om det inte räckte med heltid!) Hur ska vi hinna med Pärla? Vi har en unghäst också som kommer att ta mycket tid. Vi funderar mycket hemma. Så en dag ser jag en annons där en ridskola söker ponnyer inför vintern. Jag ringer upp och pratar med dem och det visar sig att de är intresserade av Pärla. Efter några dagar dyker de upp och tittar på henne. De blir såklart förtjusta och vi bestämmer att de ska ta henne på prov. Det är bra både för dem och för Pärla. Men vi behåller henne tills det är en vecka kvar tills hon ska sättas igång i arbete. Det känns både bra och dåligt. Det är sorgligt att behöva lämna bort Pärla. Samtidigt vet vi att hon inte är någon “åka- runt- lite- på- när- man- har- lust-ponny”. Hon är en ponny som behöver arbeta mycket för att må bra. Om vi inte kommer att ha tid med det är det bättre att någon annan gör det under en tid. Och vi får ha henne alla lov i alla fall. De tre veckor Pärla står kvar hos oss passar vi på att pyssla extra mycket med henne. Sedan kommer fredagen då hon ska åka. Vi har packat alla hennes saker. Sadeln och tränset hänger vid stalldörren. Vi har sagt farväl och haft en liten avskedsfest för henne. Transporten backar in på stallplanen. Vi skriver avtal och packar in grejorna. Sedan leder jag in Pärla i transporten. Hon följer snällt med, precis som hon brukar. Upp med luckan och sedan bär det iväg. Vi står kvar på stallplanen och ser transporten krypa uppför backen. Den gungar till lite när Pärla parerar där inne. Sedan  försvinner den i kurvan. Följande söndag ska vi åka och hälsa på henne. Ridskolehästarna har ledigt på söndagarna och det kommer att bli vår speciella dag med Pärla. Det blir några veckor av väntan medan Pärla får börja jobba som ridskolehäst. Vi vet ju inte hur det kommer att fungera. Kanske vill hon inte alls? Men det går bra. Ridskolan vill behålla henne under hela ridskoleåret. Däremot protesterar Pärla mot att stå i spilta- det har hon aldrig gjort förut- så hon blir flyttad till en box. Där verkar hon trivas utmärkt. Hon får en egen liten hage till att börja med. Där står hon och petar på med sina höstrån när vi hälsar på henne. Hon står i sin hage tills det är dags att komma in och få eftermiddagshö. Sedan får hon och hennes “kollegor” vila en stund  innan det är dags för den första lektionen. Hon verkar lugn och harmonisk när vi hälsar på henne. Och det är ingen fara- hon har inte glömt oss!