I slutet av maj börjar vi vänja in hästarna på grönt gräs. Vi passar på att låta dem beta i skogen under uteritterna. Vi är noga med att Beckan sitter av Pärla och ger henne klartecken innan hon får börja beta. Vi vill inte att hon ska tro att hon får äta medan hon jobbar. Men det är svårt för henne. Det gröna gräset är ju så frestande. Vi river också gräs på ängarna kring vårat hus och tar med i plastpåsar till hagen. Hästarna blir överlyckliga- särskilt Pärla.
I juni släpps hästarna på bete. Det känns underbart att se dem så lyckliga. Pärla, som alltid gnäggat och kommit springande till oss när vi kommer till stallet, har inte riktigt tid med oss längre. Men efter någon vecka på bete blir hon sig själv igen. Nu är hon inte heller lika ivrig på gräset under uteritterna. Vi gör riktigt långa utfärder i skogen och det är härligt.
En dag, i slutet av juni, när vi kommer till stallet är Pärla sig inte riktigt lik. Hon vill inte gå på gruset utanför hagen. Men när vi kommer upp i skogen går hon som vanligt igen. Stallägaren tror att hon kan vara ömfotad eftersom hagarna är så mjuka och hovarna vänjer sig vid detta och sedan reagerar på de otroligt vassa stenarna i gruset. Det låter fullt möjligt. Hon går ju bra på de gräsbevuxna skogsstigarna. Jag funderar också på om det kan vara det senaste hovslagarbesöket. Det var bara för ett par dagar sedan. Kan något ha hänt då?
Jag åker ut flera gånger följande dag och tittar, känner funderar. En otäck tanke liger och skaver i bakhuvudet: kan det vara fång? Jag ringer distriktsveterinären som kommer tjugo minuter senare. Det är fång. Varje ponnyägares mardröm. Men veterinären lugnar mig. Han säger att det är tidigt upptäckt. Att Pärla haft tur. Att det krävs en kur på Metacam, men sedan är hon säkert frisk. Jag ska köpa något som gör att hon lättare kan smälta gräset också, när hon så småninom får gå ut på bete igen. Men Pärla kommer inte ut på bete något mer den här sommaren. Efter tio dagars kur med Metacam och boxvila får hon gå i sjukhage utan gräs. Därefter tar vi henne till kliniken där alla fyra hovar röntgas. Ingen hovbensrotation. Ingen hovbenssänkning. Inga symptom över huvud taget på fång. Vilken lättnad! Men sommaren är över. Det blev inte så mycket ridning som vi hade hoppats på. Men huvudsaken är ju ändå att Pärla är frisk. Nu släpps hon med de andra hästarna. Hon får en betesreducerare på sig så att hon inte ska bli sjuk igen. Vi vågar inte ta några risker. Hon avskyr ”munkorgen”- men blir ändå en lycklig liten häst när hon slipper gå ensam. Valet mellan att gå ensam utan reduceraren och att gå med andra med reducerare verkar enkelt, Pärla visar tydligt vad hon föredrar.
Senaste kommentarer