Höstlov!

Pärla har hunnit med både en hopptävling och en hubertusjakt under veckan som varit. Hon är en omtyckt ridskolehäst som passar utmärkt till sitt nya yrke. När vi hälsar på henne är hon glad och mysig, ja hon är sig precis lik. En av tjejerna berättar för oss att Pärla brukar kliva upp på en liten tröskel på boxdörren för att riktigt kunna se vad som händer. Nyfiken har hon alltid varit. Det är lov och vi har henne för oss själva hela veckan. Första lovdagen blir det uteritt. Vi packar de nya sadelväskorna med fika och beger oss ut i naturen. Vi bestämmer oss för att rida till sjön. Det är samma sjö som vi ridit till många gånger med Rajje på den tiden när Rebecka var medryttare. Men när vi kommer fram upptäcker vi att sjön är borta. Puts väck! Det enda som finns kvar är sjöbottnen i form av blöt lera. Sedan ser jag en liten blå skylt på ett träd: ”ridning förbjuden.”

-Va? Har det blivit förbjudet att rida här? utbrister jag.

Vi står kvar och stirrar på skylten en stund.

-Den där skylten har jag sett förut. När vi hade Rajje. Jag visste bara inte vad den betydde, flinar Rebecka.

Jag ser mig förvirrat omkring. Jo, det är ju faktiskt trästolpar med lampor här. Ett säkert tecken på att detta är ett elljusspår. Och ändå hejade alla motionärer så glatt då vi brukade rida här. Jag tvekar. Vi kan ju inte gärna rida här nu när vi väl sett skylten. Då ser jag en liten väg en bit längre bort. En bit in på vägen står en bänk. Vi bestämmer oss för att stanna där och fika. Pärla står snällt bredvid,fast hon gör ett och annat försök att smaka på våra mackor. Sedan rider vi hemåt i kylig oktobersol. När vi lämnar pärla i hagen ser hon nöjd ut, men när vi går mot bilen gnäggar hon lågt efter oss.

En ridskoleponny

Hösten kommer sakta smygande. Pärla är frisk, men ett nytt problem har dykt upp. Jag ska studera dubbla kurser på universitetet under året. (Som om det inte räckte med heltid!) Hur ska vi hinna med Pärla? Vi har en unghäst också som kommer att ta mycket tid. Vi funderar mycket hemma. Så en dag ser jag en annons där en ridskola söker ponnyer inför vintern. Jag ringer upp och pratar med dem och det visar sig att de är intresserade av Pärla. Efter några dagar dyker de upp och tittar på henne. De blir såklart förtjusta och vi bestämmer att de ska ta henne på prov. Det är bra både för dem och för Pärla. Men vi behåller henne tills det är en vecka kvar tills hon ska sättas igång i arbete. Det känns både bra och dåligt. Det är sorgligt att behöva lämna bort Pärla. Samtidigt vet vi att hon inte är någon ”åka- runt- lite- på- när- man- har- lust-ponny”. Hon är en ponny som behöver arbeta mycket för att må bra. Om vi inte kommer att ha tid med det är det bättre att någon annan gör det under en tid. Och vi får ha henne alla lov i alla fall. De tre veckor Pärla står kvar hos oss passar vi på att pyssla extra mycket med henne. Sedan kommer fredagen då hon ska åka. Vi har packat alla hennes saker. Sadeln och tränset hänger vid stalldörren. Vi har sagt farväl och haft en liten avskedsfest för henne. Transporten backar in på stallplanen. Vi skriver avtal och packar in grejorna. Sedan leder jag in Pärla i transporten. Hon följer snällt med, precis som hon brukar. Upp med luckan och sedan bär det iväg. Vi står kvar på stallplanen och ser transporten krypa uppför backen. Den gungar till lite när Pärla parerar där inne. Sedan  försvinner den i kurvan. Följande söndag ska vi åka och hälsa på henne. Ridskolehästarna har ledigt på söndagarna och det kommer att bli vår speciella dag med Pärla. Det blir några veckor av väntan medan Pärla får börja jobba som ridskolehäst. Vi vet ju inte hur det kommer att fungera. Kanske vill hon inte alls? Men det går bra. Ridskolan vill behålla henne under hela ridskoleåret. Däremot protesterar Pärla mot att stå i spilta- det har hon aldrig gjort förut- så hon blir flyttad till en box. Där verkar hon trivas utmärkt. Hon får en egen liten hage till att börja med. Där står hon och petar på med sina höstrån när vi hälsar på henne. Hon står i sin hage tills det är dags att komma in och få eftermiddagshö. Sedan får hon och hennes ”kollegor” vila en stund  innan det är dags för den första lektionen. Hon verkar lugn och harmonisk när vi hälsar på henne. Och det är ingen fara- hon har inte glömt oss!