Vintern vägrar släppa taget. Efter några dagar när man faktiskt sett solen kommer snön tillbaka. Inte i mängder, men det blir halt, man måste skrapa rutorna på bilen och lägga täcke på Star. Jag åker till stallet ensam när vårförkylningarna drabbar familjen. Silver står med bringan tätt mot eltråden. Det är inte någon el på, det är nämligen meningslöst när snön ligger så hög. Hon småpratar när man kliver ur bilen; mulen blir lång och rör sig som om hon försökte forma ord. Star håller sig på avstånd. Han vet att han inte får komma fram till mig, då säger Silver till på skarpen. Hon är som en Rottweiler som bevakar det som hon tycker är hennes! Idag tar jag med henne till stallet och binder upp henne i stallgången. Isen hänger i man, svans och päls- men hon tycks inte bry sig det minsta om det. Hon har en fantastisk hårrem som skyddar henne mot både kyla och väta. Så plötsligt blir hon orolig, kliver omkring i stallgången och hoppar till slut nästan jämfota. Hon tycks lyssna utåt. Jag förklarar för henne att det inte finns något konstigt utanför dörren. Till slut öppnar jag den. Döm om min förvåning när jag står öga mot öga med- Star! Han har naturligtvis känt sig ensam i hagen och bestämt sig för att komma efter. Han är så förälskad i Silver, stackar`n. Det har han inte mycket för. Silver håller honom fortfarande kort och är själv lite kär i stallägarens vackra häst. Ett riktigt triangeldrama utspelar sig alltså därute i hagarna. Jag öppnar dörren och Star smiter lyckligt in. Han traskar snällt in i sin box. Stallägaren berättar att hon aldrig leder honom in till stallet på kvällarna. Hon låter honom promenera in själv!Annars har Star uppfört sig väl och snällt stått kvar i hagen när jag ridit ut på Silver. Kanske hade han extra tråkigt idag när Rebecka varit förkyld och han inte har fått komma ut så mycket den senaste veckan.
Senaste kommentarer