Lyckliga augustihästar

Sensommaren är här med vackra, varma dagar, åska och regn. Vädret är lynnigt, men hästarna  är nöjda och lyckliga. I den stora hagen kan de leva hästliv, galoppera och busa med varandra. På kvällarna vandrar de ner mot skogen, betar och dricker vatten i bäcken. På morgonen vandrar de upp till hagöppningen. Där finner de skugga vid vindskydden. Inte undra på att de är arbetsvilliga och glada när man kommer till hagen. När vi ropar på dem kommer de genast och radar upp sig längs strömtråden. Alla hoppas på att få följa med ut.

Det är tur att Pärla har kunnat gå på bete hela sommaren i år. Efter fångkänningen förra året fick hon leva på torrhö och gå i en liten, tråkig hage. Men efter att ha diskuterat saken med veterinären bestämde vi oss för att låta henne beta i år.  Lyckligtvis har hon inte visat några som helst tecken på fång. Jag gissar att det beror på tre saker: ett mindre kraftigt bete, mer motion och- Mikrobalans.

Mikrobalansen har vi gett till alla våra hästar hela sommaren efter att veterinären tipsat oss om att det hjälper fångbenägna hästar att smälta det gröna. Nu har Mikrobalans  blivit så populär att den tråkigt nog är slutsåld överallt. Pärla fick den sista dosen idag, så nu väntar vi otåligt på att en ny leverans ska nå butikerna. Förhoppningsvis kommer den redan imorgon!

Gotland, hästarnas ö

Vi har gått i flera kilometer nu. Det är myrmark och vattnet går stundtals högt upp på våra stövlar. Det klafsar och lera stänker ända upp på byxorna. Då och då stannar vi upp och lyssnar. Först är det bara tystnad. Sedan hör vi något som knakar i skogen. Det måste vara ett stort djur för ljuden tilltar. Vi smyger fram mellan träden. Och plötsligt står de där- de vilda russen på Gotland.

Vi befinner oss på Lojsta hed i slutet av juli. Det är jag, min man och vår dotter, Rebecka. Vi har sökt russen i ett par timmars tid, utan resultat. Vi har följt hovspår i den fuktiga leran och vi har hittat färska spår av spillning, men inga hästar. Naturen är svindlande vacker. Vi befinner oss i ett naturreservat och även för den som inte är hästintresserad är detta en upplevelse. Här kan man njuta av säregna blommor och vackra fjärilar. Ett tips är dock att ta med stövlar. I år är marken dessutom särskilt blöt efter allt regn.

Rebecka på väg in i naturreservatet

Så står de äntligen framför oss. Det är en liten grupp, bestående av åtta hästar. Tre av dem är föl. Det är fölen som är mest nyfikna. Ett av dem får syn på Rebecka och går fram emot henne. Rebecka sträcker försiktigt fram handen. Fölet tvekar en stund, men sedan nosar det försiktigt på henne. Det är ett magiskt ögonblick. Fölets mor står en bit ifrån och betraktar scenariot. Hon verkar inte bekymra sig över vår närvaro, men hon kommer inte heller fram till oss. I guideböckerna kan vi senare läsa att russen kan vara skygga. Vi har i alla fall tur och får chansen att klappa några av dem innan de vänder om och strövar djupare in skogen.

För den som vill vara säker på att få se russen kan det annars vara ett tips att komma den sista måndagen i juli- det är nämligen dagen för de årliga russpremieringarna. Redan klockan sex på morgonen samlas man vid ingången till russparken för att sedan driva ihop russen inför premieringen. I slutet av dagen släpps sedan russen fria igen. Säkerligen en mäktig syn!

Magisk möte!

Russen är den främsta anledningen till vår gotlandsresa, men det visar sig snart att Gotland har blivit ett riktigt hästcentrum, där man kan uppleva många spännande äventyr. Här finns många möjligheter till turridning- med diverse olika hästraser, men också spektakulära shower för den som väljer att inte sitta upp till häst själv. Vi tillhör de som stannar kvar på marken på semestern. Det beror främst på att vi bara har några få dagar på Gotland och vill utnyttja dessa till det vi inte kan göra hemma, men också på att min man helst umgås med hästar från marken. Vi vill kunna vara tillsammans hela familjen under semestern- rider gör jag och min dotter så mycket ändå när vi är hemma.

Tornerspelen i Visby är välbesökta.

Ett av Gotlands mest populära evenemang är Medeltidsveckan. Det märks inte minst på stugpriserna under denna åtråvärda vecka i augusti. Men vi har tur. Även under juli utspelas några tornerspel, och vi prickar in ett av dem. Inte långt från ringmuren har man byggt upp några läktare på en stor gräsmatta. Utanför serveras helstekt vildsvin, men också annan mat och dryck. Här finns även medeltidsinspirerade kläder och smycken att köpa för den som är intresserad. Under den heta julisolen drabbar sedan riddarna samman. Det är tempo, show och skönhet när de mäktiga hästarna dundrar förbi. Vi sitter längst fram och kommer verkligen nära händelsernas centrum. Det dundrar i marken när hästarna rusar förbi med löddriga halsar och skummande munnar. Detta är något som passar de flesta- hästintresserade eller ej.

Ytterligare en härlig show hinner vi se innan vi lämnar denna hästarnas ö- Western Riders Club Gotlands årliga show i Vänge. Detta är en fantastisk uppvisning i kommunikation med hästen, action och skönhet. Särskilt roligt är det att se hur alla typer av hästar kan användas till genren. Här finns inte bara de typiska westernraserna, utan också PRE, Nordsvensk, Welsh Mountain och Russ. Många av de övningar som westernryttarna ägnar sig åt passar dessutom alla ryttare, oavsett disciplin. Det är ju alltid bra med en lydig häst som litar på sin ryttare. Vill man att hästen ska kliva över en presenning, gå över en bro eller stanna medan man öppnar en grind måste det finnas ett förtroende i botten. Och bara en trygg häst drar en stock i ett rep fram till lägerelden! Stämningen är på topp och en kunnig speaker förklarar allt som sker på arenan.

Detta är roping, ett uppskattat inslag i showen.

Westernhästen är lydig och vändbar.

Efter en inledande presentation av westernridning förr och nu blir det ranchtrail, en bana med hinder, så som grindar och broar. Efter detta är det dags för roping, en fartfylld gren där ryttaren ska rida ikapp en låtsaskalv och fånga denna med lassot. Därefter blir det Reining, en gren som bland annat bjuder på de för westernridningen så karakteristiska snabba stoppen (slidingstop). Därefter fortsätter showen med bland annat western riding, cutting och barrel race innan den avslutas med en spektakulär tävling på miniskidor efter häst, kanske det inslag som drar flest applåder och glada tillrop från publiken.

Det är inte lätt att åka skidor efter häst.

Högsta betyg utdelas tveklöst av alla i familjen. Även här finns en massa saker att spana in för den shoppingsugne; westernsadlar, bältesspännen, cowboyhattar och diverse annat. Lyckligtvis har vi lämnat pengarna hemma i stugan, annars hade vi kanske handlat upp augusti månads matpengar!

När vi lämnar Gotland känns det lite vemodigt, men mest bra ändå. Borta bra, men hemma häst! Nu ska vi hem och snickra träbroar och träna på att plocka saker från backen i full galopp med våra lansar i sann riddarstil! Sedan rider vi ett barrelrace kring våra hemsnickrade oljefat medan solen sakta sjunker bakom trädtopparna i de norrländska skogarna!

Busiga russkompisar

Pärlas öga är lyckligtvis bra igen. Lite ögontvätt och ett nytt flugpannband så gick alla symptom på ögoninflammation över. Här är hon och Rebecka på en uteritt med en stallkompis och hennes russ. Det är så roligt att se hur lika de små ponnyerna är. De är säkert släkt. Ibland kan man nästan tro att de snackat ihop sig i hagen om vad de ska göra på uteritten. Man kan med lite fantasi lätt tänka sig hur det skulle kunna låta: ”I dag, när vi kommer på den lilla vägen ner mot vattnet, drar vi iväg upp på ängen och käkar lite gräs. Det är roligare än att jobba!”

Blöt uteritt

Idag red vi med en tjej i stallet som visade oss lite nya ridvägar. Supermysigt. Det var så varmt när vi red iväg att vi knappt trodde att vi skulle orka rida över huvud taget. Men efter en stund började stora, och då menar jag GIGANTISKA, regndroppar ösa ner över oss. Vi blev dyngsura och kallt var det! Det var tre blöta och mycket frusna ryttare som kom tillbaka en stund senare. Rebecka bytte till min munkjacka som låg kvar i bilen, men jag fick gå runt och se ut som om jag hade duschat med kläderna på. Måste komma ihåg att ta med ombyte hädanefter. På väderleksrapporten var det inget snack om regn inte!

Hovslagaren var här idag. Hästarna uppförde sig exemplariskt, vilket är roligt. Belle, som har lite känsliga hovar, går med skor fram. De andra går barfota om sommaren, vilket de uppskattar. Förra veckan gick det en flisa ur Belles ena hov. Den spretade rakt ut, så jag blev tvungen att leka hovslagare och knipsa av den (och slipa hoven) med verktyg som jag fick låna på gården. Det blev riktigt snyggt! Skönt också att höra av hovslagaren att det inte var någon fara med hoven. Hovis har också lyckats “ta in” en framhov som var lite utåtriktad när vi köpte Belle. Hon ser jättefin ut nu- och av det ömfotade som märktes vid köpet, syns nu ingenting alls. När vi är ute på grusvägarna går hon som om det vore ridhusunderlag!

Det är alltid lite extra pyssel med hästarna när de går på bete. Bland annat blir det en del sår. Jag vet inte vad hästbusarna gör, men jag antar att det både är lek och kiv- och en del buskage- som är boven i dramat. Pärla har fått en skada på ett bakben, men det läker väldigt fort. Sprayade med “blåspray” som lägger sig som en hinna över såret. Den är superbra eftersom den skyddar mot flugorna. Annars är det ju lite knepigt att “plåstra om” hästar.

Surtant!

Pärla brunstar. På Silver brukar inte sådant märkas särskilt väl, men Pärla kan bli lite av en surtant. Idag har hon ingen lust att ta till höger i korsningen vid stallet och gå mot skogen. Hon har lust att ta till vänster och gå tillbaka till hagen. Rebecka surnar till, men märker ganska snart att det bästa sättet är att helt enkelt kliva av och leda Pärla in på rätt väg.  Sedan sitter hon upp igen och allt är frid och fröjd. Efter en stund tycker Pärla att det vore passande att ge sig iväg ut på en nyplöjd åker. Rebecka får stopp på henne i tid, men sedan står de där. Rebecka hoppar av igen och leder Pärla tillbaka till stigen. Hon muttrar något om hästen som inte vill gå åt rätt håll. Sedan sitter hon upp igen och färden kan fortsätta. Trots den motiga inledningen blir det en härlig uteritt utan fler tjurigheter från Pärlas sida. Vi skrittar i en skog som fullkomligt exploderat av grönska de senaste dagarna- och tar en galopp på en mjuk skogsstig. Det märks att både Pärla och Silver tycker att det är mysigt. Vi möter några bilar på vägen tillbaka och vi häpnar över den hänsyn bilisterna tar. Där vi hade hästarna uppstallade tidigare körde de flesta i 90 knyck. På 50- väg. Attityden verkar vara att en häst ska vara trafiksäker innan man ger sig ut i trafiken. Men ingen tänker på att en häst är ett djur och att ett djur kan reagera på ett sätt hundra gånger- och på ett annat den hundraförsta gången. (Jag har länge förespråkat några rader om hur djur fungerar i körkortsboken!) Men idag krypkör bilisterna förbi, eller stannar och stänger av motorn. Sådant är vi inte bortskämda med.

Vinter

Vintern är här på allvar. Det är vitt överallt och bitande kallt. Riktigt skönt med ett ridhus! Anläggningen är verkligen fin och det underlättar såklart vid vinterridning. Pärla är sig lik. Sist vi hälsade på henne var hon jättetiggig. Kanske hade någon gett henne något gott strax innan vi kom? En av ridlärarna berättar att tjejerna i stallet gärna ger hästarna äpplen och annat mums.  Därför har Pärla fått en skylt på dörren där det står att hon inte får äta godsaker. Men idag är hon inte tiggig. Hon kommer direkt när vi går mot hagen, sticker fram huvudet och vill följa med. På vägen mot stallet hittar hon några strån hö och då åker huvudet ner blixtsnabbt. Alltid hungrig! Hon har inte förändrats så mycket när det gäller ridningen. Jag var rädd att hon skulle bli uttråkad och seg, men hon har faktiskt blivit piggare. Superkondis har hon fått såklart, eftersom hon får jobba ganska mycket. Det märks främst i galoppen. Innan ridskoletiden ville hon gärna bryta av till trav efter en stunds galopp, då hon tyckte att det blev jobbigt. Nu verkar hon inte alls tycka att det tar emot.  På ridskolan har man också märkt av hennes hopptalang. Vi visste ju sedan tidigare att hon var duktig på att hoppa- och att hon tycker att det är roligt. Synd att det inte går att hoppa i ridhuset just nu. De har bytt underlag och än så länge råder hoppförbud. Men vi håller tummarna för att det ska bli hoppning nästa vecka!

En ridskoleponny

Hösten kommer sakta smygande. Pärla är frisk, men ett nytt problem har dykt upp. Jag ska studera dubbla kurser på universitetet under året. (Som om det inte räckte med heltid!) Hur ska vi hinna med Pärla? Vi har en unghäst också som kommer att ta mycket tid. Vi funderar mycket hemma. Så en dag ser jag en annons där en ridskola söker ponnyer inför vintern. Jag ringer upp och pratar med dem och det visar sig att de är intresserade av Pärla. Efter några dagar dyker de upp och tittar på henne. De blir såklart förtjusta och vi bestämmer att de ska ta henne på prov. Det är bra både för dem och för Pärla. Men vi behåller henne tills det är en vecka kvar tills hon ska sättas igång i arbete. Det känns både bra och dåligt. Det är sorgligt att behöva lämna bort Pärla. Samtidigt vet vi att hon inte är någon ”åka- runt- lite- på- när- man- har- lust-ponny”. Hon är en ponny som behöver arbeta mycket för att må bra. Om vi inte kommer att ha tid med det är det bättre att någon annan gör det under en tid. Och vi får ha henne alla lov i alla fall. De tre veckor Pärla står kvar hos oss passar vi på att pyssla extra mycket med henne. Sedan kommer fredagen då hon ska åka. Vi har packat alla hennes saker. Sadeln och tränset hänger vid stalldörren. Vi har sagt farväl och haft en liten avskedsfest för henne. Transporten backar in på stallplanen. Vi skriver avtal och packar in grejorna. Sedan leder jag in Pärla i transporten. Hon följer snällt med, precis som hon brukar. Upp med luckan och sedan bär det iväg. Vi står kvar på stallplanen och ser transporten krypa uppför backen. Den gungar till lite när Pärla parerar där inne. Sedan  försvinner den i kurvan. Följande söndag ska vi åka och hälsa på henne. Ridskolehästarna har ledigt på söndagarna och det kommer att bli vår speciella dag med Pärla. Det blir några veckor av väntan medan Pärla får börja jobba som ridskolehäst. Vi vet ju inte hur det kommer att fungera. Kanske vill hon inte alls? Men det går bra. Ridskolan vill behålla henne under hela ridskoleåret. Däremot protesterar Pärla mot att stå i spilta- det har hon aldrig gjort förut- så hon blir flyttad till en box. Där verkar hon trivas utmärkt. Hon får en egen liten hage till att börja med. Där står hon och petar på med sina höstrån när vi hälsar på henne. Hon står i sin hage tills det är dags att komma in och få eftermiddagshö. Sedan får hon och hennes ”kollegor” vila en stund  innan det är dags för den första lektionen. Hon verkar lugn och harmonisk när vi hälsar på henne. Och det är ingen fara- hon har inte glömt oss!

Lång, kall vinter

Under vintern blev det mest uteritter. Ridbanan blev till skridskobana och det gick inte att rida där. I skogen fick jag pulsa i djupsnö medan en lycklig Rebecka tog sig fram på hästryggen. Pärla var säker på foten och verkade kunna ta sig fram överallt. Hon tycktes dessutom tycka att det var roligt med snö. En och annan snöstorm bekymrade henne inte heller. Hon hade nu fått en tjock och tät päls som skyddade mot kylan. När snön yrde sänkte hon bara huvudet och fortsatte utan att protestera.

Julen kom och vi firade självklart jul i stallet. Pärla fick glaserade brödkakor och röda juläpplen, något hon verkligen uppskattade. Hon är en riktig godisgris och tycker om det mesta som bjuds. För att hon inte ska bli allt för tiggig hart vi helt slutat med att ge henne godsaker direkt ur händerna. Men när det är jul blir det förstås undantag. Beckan räcker fram den ena brödkakan efter den andra och Pärla tuggar nöjt i sig.

Det är mysigt att pyssla med Pärla i stallet där det är varmt och gott. Pärla trivs med att bli ompysslad och somnar nästan när hon blir borstad. Särskilt förtjust är hon i att bli borstad bakom öronen och under manen. Hon har fått en ny färg också. Hennes brunfärg har skiftat i något mer kopparfärgat. Hon är mycket vacker med sin rådjursmule och mörka ögon.

I januari är det både kallt, halt och mycket snö i skogarna. För första gången saknar jag verkligen ett ridhus. Rebecka vill hoppa, men det går ju inte. Vi längtar till sommaren! Vintern fortsätter med ett lika kallt februari. Mars är inte mycket bättre. April kommer med fortsatt snö. Först i maj smälte snön bort. Äntligen!!!

Drömponnyn

Vi packade fika och extrakläder och åkte iväg tidigt på morgonen. Det var egentligen inte särskilt långt, men vi var så ivriga. När vi körde upp på gårdsplanen satt Beckan nästan och studsade på sätet. Vi klev ut i ett duggregn och möttes av tjejen som ägde ponnyn. Hon visade vägen till stallet. Där, på stallgången, stod den allra sötaste lilla ponny.

”Den tar vi”, sa Beckan.

Jag lyckades i alla fall hejda mig i några minuter innan jag förlorade förståndet. Jag gick runt och undersökte ponnyn så som jag visste att man ska. Men mest tittade jag på hennes attityd och hennes ögon. Jag tycker att man ser mycket i en hästs ögon. Hos den här ponnyn såg jag både bus och livsglädje, snällhet och tillit. Det var precis vad jag sökte hos vår vän.

Hon stog snällt och lät sig hanteras hur som helst. Hon var nyfiken på oss och sökte kontakt direkt. Det dröjde helt enkelt inte särskilt länge förrän jag hade bestämt mig.

”Henne tar vi”, sa jag.

Vi kom överens om att ägaren skulle skjutsa ner ponnyn till oss följande helg. Våran bil har nämligen den lilla egenheten att den brinner när man försöker dra något med den. Så åkte vi hem och påbörjade vår långa väntan. Medan vi väntade passade vi på att förbereda så mycket som möjligt. Vi köpte det vi trodde att vi skulle behöva, jag kollade försäkringar och vi körde ut prylar till stallet där vi hyrde boxplats. På kvällarna läste vi om hästar och hästskötsel.

Så kom äntligen dagen då hon skulle komma. Vi bestämde en mötesplats vid en mack. Där stod vi sedan och väntade. Till slut kom hon. I transport alltså. Men vi visste ju att vår drömponny stod därinne och det blev nästan för mycket för oss. Vi körde före till stallet och sedan var det dags att lasta ur. På små nätta hovar trippade hon ur transporten. Jag fick grimskaftet i handen och så var vi verkligen hästägare.

”Hon ska heta Pärla”, sa Beckan.

Och så hade Pärla fått sitt nya namn. Ett namn som hon skulle komma att acceptera ganska omgående. Vi var nu stolta ägare till en liten fyraårig russtjej med mycket vilja och personlighet. Ett busfrö som skulle komma att erövra många hjärtan.

Vi letar häst

Sommaren kom med hetta, hetta, hetta. Rajje blev slö av värmen, men det gjorde ingenting för det blev vi också. Jag packade ryggsäcken med fika och massor av vatten och sedan tog vi långa härliga, skritturer i skogen. Vi hittade ganska snart en favoritäng där vi ofta stannade och vilade. Vi sadlade av och lät Rajje beta. Själva satte vi oss på hans vojlock och fikade. Rajje fick hårdbröd och morötter. Ibland red Beckan barbacka, något både hon och Rajje uppskattade.

Efter en lång, underbar sommar kom hösten. Vi hade skaffat en riktigt bra sadel så att det skulle bli lite mer ordentlig ridning. Vi bokade Njurunda Ryttarförenings ridhus och red dit för att träna hoppning. Det var säkert en fantastisk syn. Rajje ville inte alls hoppa över hindren. Han satte sig på dem! Jag fick nästan bära både häst och ryttare över hindren. Kanske var det nu tanken på en egen häst föddes. Hos mig alltså. En häst med aningen mer motor än Rajje. En häst som Beckan kunde utvecklas med. Men Rajje var underbar och vi älskade honom.

Det blev en fantastisk hästhöst. Vintern kom sent, vilket vi var tacksamma för. Härliga höstdagar med hög, klar luft gav många tillfällen till galoppträning. Beckan tyckte om att galoppera, men inte utan ledare. Det innebar att det var jag som fick det mesta av träningen. Som en fullkomlig dåre rusade jag omkring i skog och mark med ponny och unge på släp. De som såg oss måste ha skrattat högt. (När vi hade passerat. För mot oss log de bara och hälsade artigt.)

När vi inte galopperade fick vi tillfälle att njuta av naturen. Vi såg både rådjur, grodor och ormar på våra uteritter. Just ormarna var jag inte så glad åt, men annars uppskattar jag att komma ut i skog och mark. Vi hittade fina växter och blommor som jag samlade i ryggsäcken. Rajje var en klippa. Han var väluppfostrad och snäll, lugn, klok och lätthanterlig. Stannade jag så stannade han. Satte vi oss ner och vilade så vilade han.

Hösten gick över i vinter och snart stod julen för dörren. Självklart skulle den firas tillsammans med Rajje. Vi åkte ut dagen innan julafton och bjöd på glacerade brödkakor och morötter. Rajje mumsade nöjt i sig allt som bjöds. Han var en riktig gottegris, precis som de flesta små ponnyer brukar vara. Det blev inte så mycket ridning under jullovet. Alla vägar hade blivit till isgator och varken häst eller människa kunde ta sig fram utomhus. Det blev en jobbig vinter. Töväder avlöstes hela tiden av perioder av kyla. Det var extremt halt och till slut kunde vi inte köra till stallet längre. Vägarna var helt enkelt för isiga.

Både Beckan och jag saknade Rajje otroligt mycket. I smyg började jag läsa hästannonser. Men det var svårt att hitta en lämplig häst. Det verkade som om det enda som fanns att välja mellan var heta tävlingsponnyer och riktigt gamla hästar. Jag ringde på åtskilliga annonser och mejlade svar på ännu fler. Men drömhästen tycktes lika långt borta som våren. Jag började misströsta. Då plötsligt såg jag den. Annonsen. Den var kortfattad, bara några få ord, och den hade ingen bild. Jag hade lika gärna kunnat missa den. Men jag såg den- och jag ringde direkt. Det kändes bra att prata med tjejen som ägde hästen. Hon var ingen försäljartyp utan verkade rak och ärlig. Vid det här laget hade jag pratat med så många ”tokskallar” att jag lade ganska stor vikt vid det bemötande jag fick i telefonen. Jag bestämde mig för att åka och titta på ponnyn så fort som möjligt. Jag berättade för resten av familjen om ponnyn och förklarade för Beckan att vi antagligen inte skulle köpa just den ponnyn.

”Man får oftast titta på många hästar innan man hittar den rätta”, sa jag.

”Men tänk om den är jättebra!”

”Ja, den kan ju vara bra, men så är det oftast inte. Ställ inte in dig på att det ska bli den här hästen. Då blir du kanske bara besviken.”

Hur skulle jag kunna ana att det skulle bli kärlek vid första ögonkastet!