Den här våren var det så kul att jobba med Pärla på ridskolan. Pärla är så duktig. Hon kan hoppa så bra nu. Hon är också ganska busig ibland. Som när man är på en äng så äter hon gräs i alla fall fast hon inte får. På bilden här in till så smakar hon på det första gröna späda gräset. Hon är så söt.
Rebecka
Vintern är här på allvar. Det är vitt överallt och bitande kallt. Riktigt skönt med ett ridhus! Anläggningen är verkligen fin och det underlättar såklart vid vinterridning. Pärla är sig lik. Sist vi hälsade på henne var hon jättetiggig. Kanske hade någon gett henne något gott strax innan vi kom? En av ridlärarna berättar att tjejerna i stallet gärna ger hästarna äpplen och annat mums. Därför har Pärla fått en skylt på dörren där det står att hon inte får äta godsaker. Men idag är hon inte tiggig. Hon kommer direkt när vi går mot hagen, sticker fram huvudet och vill följa med. På vägen mot stallet hittar hon några strån hö och då åker huvudet ner blixtsnabbt. Alltid hungrig! Hon har inte förändrats så mycket när det gäller ridningen. Jag var rädd att hon skulle bli uttråkad och seg, men hon har faktiskt blivit piggare. Superkondis har hon fått såklart, eftersom hon får jobba ganska mycket. Det märks främst i galoppen. Innan ridskoletiden ville hon gärna bryta av till trav efter en stunds galopp, då hon tyckte att det blev jobbigt. Nu verkar hon inte alls tycka att det tar emot. På ridskolan har man också märkt av hennes hopptalang. Vi visste ju sedan tidigare att hon var duktig på att hoppa- och att hon tycker att det är roligt. Synd att det inte går att hoppa i ridhuset just nu. De har bytt underlag och än så länge råder hoppförbud. Men vi håller tummarna för att det ska bli hoppning nästa vecka!
Pärla har hunnit med både en hopptävling och en hubertusjakt under veckan som varit. Hon är en omtyckt ridskolehäst som passar utmärkt till sitt nya yrke. När vi hälsar på henne är hon glad och mysig, ja hon är sig precis lik. En av tjejerna berättar för 
oss att Pärla brukar kliva upp på en liten tröskel på boxdörren för att riktigt kunna se vad som händer. Nyfiken har hon alltid varit. Det är lov och vi har henne för oss själva hela veckan. Första lovdagen blir det uteritt. Vi packar de nya sadelväskorna med fika och beger oss ut i naturen. Vi bestämmer oss för att rida till sjön. Det är samma sjö som vi ridit till många gånger med Rajje på den tiden när Rebecka var medryttare. Men när vi kommer fram upptäcker vi att sjön är borta. Puts väck! Det enda som finns kvar är sjöbottnen i form av blöt lera. Sedan ser jag en liten blå skylt på ett träd: ”ridning förbjuden.”
-Va? Har det blivit förbjudet att rida här? utbrister jag.
Vi står kvar och stirrar på skylten en stund.
-Den där skylten har jag sett förut. När vi hade Rajje. Jag visste bara inte vad den betydde, flinar Rebecka.
Jag ser mig förvirrat omkring. Jo, det är ju faktiskt trästolpar med lampor här. Ett säkert tecken på att detta är ett elljusspår. Och ändå hejade alla motionärer så glatt då vi brukade rida här. Jag tvekar. Vi kan ju inte gärna rida här nu när vi väl sett skylten. Då ser jag en liten väg en bit längre bort. En bit in på vägen står en bänk. Vi bestämmer oss för att stanna där och fika. Pärla står snällt bredvid,fast hon gör ett och annat försök att smaka på våra mackor. Sedan rider vi hemåt i kylig oktobersol. När vi lämnar pärla i hagen ser hon nöjd ut, men när vi går mot bilen gnäggar hon lågt efter oss.
Hösten kommer sakta smygande. Pärla är frisk, men ett nytt problem har dykt upp. Jag ska studera dubbla kurser på universitetet under året. (Som om det inte räckte med heltid!) Hur ska vi hinna med Pärla? Vi har en unghäst också som kommer att ta mycket tid. Vi funderar mycket hemma. Så en dag ser jag en annons där en ridskola söker ponnyer inför vintern. Jag ringer upp och pratar med dem och det visar sig att de är intresserade av Pärla. Efter några dagar dyker de upp och tittar på henne. De blir såklart förtjusta och vi bestämmer att de ska ta henne på prov. Det är bra både för dem och för Pärla. 
Men vi behåller henne tills det är en vecka kvar tills hon ska sättas igång i arbete. Det känns både bra och dåligt. Det är sorgligt att behöva lämna bort Pärla. Samtidigt vet vi att hon inte är någon ”åka- runt- lite- på- när- man- har- lust-ponny”. Hon är en ponny som behöver arbeta mycket för att må bra. Om vi inte kommer att ha tid med det är det bättre att någon annan gör det under en tid. Och vi får ha henne alla lov i alla fall. De tre veckor Pärla står kvar hos oss passar vi på att pyssla extra mycket med henne. Sedan kommer fredagen då hon ska åka. Vi har packat alla hennes saker. Sadeln och tränset hänger vid stalldörren. Vi har sagt farväl och haft en liten avskedsfest för henne. Transporten backar in på stallplanen. Vi skriver avtal och packar in grejorna. Sedan leder jag in Pärla i transporten. Hon följer snällt med, precis som hon brukar. Upp med luckan och sedan bär det iväg. Vi står kvar på stallplanen och ser transporten krypa uppför backen. Den gungar till lite när Pärla parerar där inne. Sedan försvinner den i kurvan. Följande söndag ska vi åka och hälsa på henne. Ridskolehästarna har ledigt på söndagarna och det kommer att bli vår speciella dag med Pärla. Det blir några veckor av väntan medan Pärla får börja jobba som ridskolehäst. Vi vet ju inte hur det kommer att fungera. Kanske vill hon inte alls? Men det går bra. Ridskolan vill behålla henne under hela ridskoleåret. Däremot protesterar Pärla mot att stå i spilta- det har hon aldrig gjort förut- så hon blir flyttad till en box. Där verkar hon trivas utmärkt. Hon får en egen liten hage till att börja med. Där står hon och petar på med sina höstrån när vi hälsar på henne. Hon står i sin hage tills det är dags att komma in och få eftermiddagshö. Sedan får hon och hennes ”kollegor” vila en stund innan det är dags för den första lektionen. Hon verkar lugn och harmonisk när vi hälsar på henne. Och det är ingen fara- hon har inte glömt oss!
I slutet av maj börjar vi vänja in hästarna på grönt gräs. Vi passar på att låta dem beta i skogen under uteritterna. Vi är noga med att Beckan sitter av Pärla och ger henne klartecken innan hon får börja beta. Vi vill inte att hon ska tro att hon får äta medan hon jobbar. Men det är svårt för henne. Det gröna gräset är ju så frestande. Vi river också gräs på ängarna kring vårat hus och tar med i plastpåsar till hagen. Hästarna blir överlyckliga- särskilt Pärla.
I juni släpps hästarna på bete. Det känns underbart att se dem så lyckliga. Pärla, som alltid gnäggat och kommit springande till oss när vi kommer till stallet, har inte riktigt tid med oss längre. Men efter någon vecka på bete blir hon sig själv igen. Nu är hon inte heller lika ivrig på gräset under uteritterna. Vi gör riktigt långa utfärder i skogen och det är härligt.
En dag, i slutet av juni, när vi kommer till stallet är Pärla sig inte riktigt lik. Hon vill inte gå på gruset utanför hagen. Men när vi kommer upp i skogen går hon som vanligt igen. Stallägaren tror att hon kan vara ömfotad eftersom hagarna är så mjuka och hovarna vänjer sig vid detta och sedan reagerar på de otroligt vassa stenarna i gruset. Det låter fullt möjligt. Hon går ju bra på de gräsbevuxna skogsstigarna. Jag funderar också på om det kan vara det senaste hovslagarbesöket. Det var bara för ett par dagar sedan. Kan något ha hänt då?
Jag åker ut flera gånger följande dag och tittar, känner funderar. En otäck tanke liger och skaver i bakhuvudet: kan det vara fång? Jag ringer distriktsveterinären som kommer tjugo minuter senare. Det är fång. Varje ponnyägares mardröm. Men veterinären lugnar mig. Han säger att det är tidigt upptäckt. Att Pärla haft tur. Att det krävs en kur på Metacam, men sedan är hon säkert frisk. Jag ska köpa något som gör att hon lättare kan smälta gräset också, när hon så småninom får gå ut på bete igen. Men Pärla kommer inte ut på bete något mer den här sommaren. Efter tio dagars kur med Metacam och boxvila får hon gå i sjukhage utan gräs. Därefter tar vi henne till kliniken där alla fyra hovar röntgas. Ingen hovbensrotation. Ingen hovbenssänkning. Inga symptom över huvud taget på fång. Vilken lättnad! Men sommaren är över. Det blev inte så mycket ridning som vi hade hoppats på. Men huvudsaken är ju ändå att Pärla är frisk. Nu släpps hon med de andra hästarna. Hon får en betesreducerare på sig så att hon inte ska bli sjuk igen. Vi vågar inte ta några risker. Hon avskyr ”munkorgen”- men blir ändå en lycklig liten häst när hon slipper gå ensam. Valet mellan att gå ensam utan reduceraren och att gå med andra med reducerare verkar enkelt, Pärla visar tydligt vad hon föredrar.
Under vintern blev det mest uteritter. Ridbanan blev till skridskobana och det gick inte att rida där. I skogen fick jag pulsa i djupsnö medan en lycklig Rebecka tog sig fram på hästryggen. Pärla var säker på foten och verkade kunna ta sig fram överallt. Hon tycktes dessutom tycka att det var roligt med snö. En och annan snöstorm bekymrade henne inte heller. Hon hade nu fått en tjock och tät päls som skyddade mot kylan. När snön yrde sänkte hon bara huvudet och fortsatte utan att protestera.
Julen kom och vi firade självklart jul i stallet. Pärla fick glaserade brödkakor och röda juläpplen, något hon verkligen uppskattade. Hon är en riktig godisgris och tycker om det mesta som bjuds. För att hon inte ska bli allt för tiggig hart vi helt slutat med att ge henne godsaker direkt ur händerna. Men när det är jul blir det förstås undantag. Beckan räcker fram den ena brödkakan efter den andra och Pärla tuggar nöjt i sig.
Det är mysigt att pyssla med Pärla i stallet där det är varmt och gott. Pärla trivs med att bli ompysslad och somnar nästan när hon blir borstad. Särskilt förtjust är hon i att bli borstad bakom öronen och under manen. Hon har fått en ny färg också. Hennes brunfärg har skiftat i något mer kopparfärgat. Hon är mycket vacker med sin rådjursmule och mörka ögon.
I januari är det både kallt, halt och mycket snö i skogarna. För första gången saknar jag verkligen ett ridhus. Rebecka vill hoppa, men det går ju inte. Vi längtar till sommaren! Vintern fortsätter med ett lika kallt februari. Mars är inte mycket bättre. April kommer med fortsatt snö. Först i maj smälte snön bort. Äntligen!!!
Efter att ha prövat ett par olika hovslagare hittade vi till slut vår hovslagare. Mannen ifråga var både kunnig och tålmodig. Han satte alltid hästarnas välmående främst och stressade aldrig, aldrig någonsin. En egenskap som senare skulle visa sig vara särskilt värdefull. När en häst krånglade stämde han upp i strupsång, vilket fick de flesta hästar att snabbt lugna sig. Särskilt Pärla verkade fundera kring vad detta var för märkliga ljud. Och medan hon funderade fick hon snygga fötter. En duktig hovslagare är verkligen guld värd.
Eftersom Pärla inte fått några sprutor alls bestämde vi oss för att påbörja grundvaccinationen. Jag ringde en veterinär som kom ut och gav henne den första sprutan mot hästinfluensa och stelkramp. Inom 4-6 veckor skulle hon få den andra sprutan och efter ytterligare 5-7 månader den tredje. Därefter skulle hon vaccineras en gång om året. Veterinären gav henne sprutan utan att hon märkte något alls. Nu hade vi både en en ”egen” hovslagare och veterinär.
Vi hade också skaffat två medryttare till henne. Det är två tvillingtjejer som snart ska fylla tretton år. De red Pärla tre gånger i veckan och Beckan red henne fyra gånger i veckan. I början var jag lite osäker på det där med medryttare. Tänk om de skulle rida sönder hästen? Jag har ju hört hur andra hästägare drabbats av slarviga medryttare. Men jag hade inte behövt oroa mig. Tjejerna var ansvarsfulla och duktiga. Och de älskade antagligen Pärla lika mycket som vi. En pålitlig medryttare kan var en riktigt värdefull tillgång. Man har hjälp att träna hästen, någon att dela kostnaderna med och någon att ringa till när influensan drar fram. Och det gör den lite då och då när man har små barn!
Under sommaren påbörjade vi hoppträningen med Pärla. Det visade sig snart att hon tyckte att det var riktigt roligt att hoppa. 
Och det tyckte Beckan också! För att få ett varierat schema åt Pärla satte vi upp en kalender på boxdörren där vi fyllde i hennes olika aktiviteter. Målet var att hennes arbete skulle bli så varierat som möjligt. Till Pärlas stora glädje blev det mer av uteritter och mindre av paddocksarbete under sommaren. En hel del barbackaridning blev det också- vilket Pärla tyckte var en höjdare!
Den första veckan hemma hos oss går vi bara ut på promenad med Pärla. Beckan är besviken.
- Jag vill rida, säger hon.
Jag förstår henne. Här har vi köpt en alldeles egen ponny och så får hon inte rida på den.
- Vi måste lära känna henne först, säger jag.
Så vi tar skogspromenader tillsammans med henne. Jag leder henne också längs vägen och ser hur hon reagerar när det kommer bilar. Hon verkar mycket trygg. 
Till slut blir det ändå dags att sitta upp. Vi sadlar och tränsar och Beckan får hjälp upp i sadeln. Det blir en härlig tur i skogen. Pärla uppför sig perfekt och Beckan är överlycklig. Nästa dag ser vi fram emot ännu en härlig skogstur. Men det blir inte riktigt så. Efter tio minuters ritt kommer vi till ett litet vattenfyllt dike. Jag kliver över, men inte Pärla. Hon vägrar. Jag kliver fram och tillbaka över diket. Jag plaskar runt i diket. Inget hjälper. Pärla vägrar. Pärla visar sig vara en envis liten tjej. Vi blir kvar i sextio minuter innan hon äntligen kliver över vattensamlingen. Jag är nämligen också ganska tjurig. Lyckligtvis skulle hon aldrig mer testa vårt tålamod på det sättet. Efter vår lilla dikeskonflikt har hon gått fram överallt.
Pärla är ju ung, bara fyra år, så hon har fortfarande en del att lära. Vi försöker träna henne lite i dressyr, främst på uteritterna. Vi är noggranna med att börja varje arbetspass med en repetition och avsluta varje arbetspass med något som Pärla kan känna att hon klarar av och får beröm för
Nya moment läggs alltid tidigt i passet när koncentrationen är på topp och vi är noggranna med att inte för bråttom med nya övningar. Pärla är en intelligent och läraktig liten ponny.
Vi jobbar med framdelsvändningar. Det viktiga är att behålla framåtbjudningen, inte att fullfölja hela vändningen. Vi tillåter också att Pärla rör sig med framhovarna på en liten cirkel, även detta för att behålla framåtbjudningen.
Pärla är duktig på att rygga, men behöver träna ännu mer. Vi ryggar några få steg och rider därefter framåt. Vi övar fortfarande främst längs spåret. Det finns en paddock vid stallet och ibland tränar vi i den. Träning i paddock tycker Pärla inte om. Hon tycker att det är betydligt roligare att få komma ut i skog och mark.
Vi bestämmer oss också för att träna löshoppning. Vi ordnar en liten bana i paddocken. Vi börjar med att leda Pärla över hindren, därefter släpps hon och lockas fram mot slutet av banan med hjälp av lite hästgodis. Godis gillar hon. Alldeles för mycket. Vi inser snart att vi får ha ganska strikta regler för hur godis ska delas ut. Framför allt ska hon aldrig få direkt ur händerna, eftersom hon blir nafsig då. Beckan tycker förstås att det är jättetråkigt. Men det är ännu tråkigare med en nafsig ponny.
Under våren lär vi känna Pärla ordentligt. Både Beckan och jag känner att vi gjort ett bra val av häst. Pärla har blivit en del av familjen och hon verkar trivas lika bra med oss som vi med henne. Alla som träffar henne verkar bli lika förtjusta i henne. Hon är så otroligt charmig och söt!
Vi packade fika och extrakläder och åkte iväg tidigt på morgonen. Det var egentligen inte särskilt långt, men vi var så ivriga. När vi körde upp på gårdsplanen satt Beckan nästan och studsade på sätet. Vi klev ut i ett duggregn och möttes av tjejen som ägde ponnyn. Hon visade vägen till stallet. Där, på stallgången, stod den allra sötaste lilla ponny.
”Den tar vi”, sa Beckan.
Jag lyckades i alla fall hejda mig i några minuter innan jag förlorade förståndet. Jag gick runt och undersökte ponnyn så som jag visste att man ska. Men mest tittade jag på hennes attityd och hennes ögon. Jag tycker att man ser mycket i en hästs ögon. Hos den här ponnyn såg jag både bus och livsglädje, snällhet och tillit. Det var precis vad jag sökte hos vår vän.
Hon stog snällt och lät sig hanteras hur som helst. Hon var nyfiken på oss och sökte kontakt direkt. Det dröjde helt enkelt inte särskilt länge förrän jag hade bestämt mig.
”Henne tar vi”, sa jag.
Vi kom överens om att ägaren skulle skjutsa ner ponnyn till oss följande helg. Våran bil har nämligen den lilla egenheten att den brinner när man försöker dra något med den. Så åkte vi hem och påbörjade vår långa väntan. Medan vi väntade passade vi på att förbereda så mycket som möjligt. Vi köpte det vi trodde att vi skulle behöva, jag kollade försäkringar och vi körde ut prylar till stallet där vi hyrde boxplats. På kvällarna läste vi om hästar och hästskötsel.
Så kom äntligen dagen då hon skulle komma. Vi bestämde en mötesplats vid en mack. Där stod vi sedan och väntade. Till slut kom hon. I transport alltså. Men vi visste ju att vår drömponny stod därinne och det blev nästan för mycket för oss. Vi körde före till stallet och sedan var det dags att lasta ur. På små nätta hovar trippade hon ur transporten. Jag fick grimskaftet i handen och så var vi verkligen hästägare.
”Hon ska heta Pärla”, sa Beckan.
Och så hade Pärla fått sitt nya namn. Ett namn som hon skulle komma att acceptera ganska omgående. Vi var nu stolta ägare till en liten fyraårig russtjej med mycket vilja och personlighet. Ett busfrö som skulle komma att erövra många hjärtan.
Sommaren kom med hetta, hetta, hetta. Rajje blev slö av värmen, men det gjorde ingenting för det blev vi också. Jag packade ryggsäcken med fika och massor av vatten och sedan tog vi långa härliga, skritturer i skogen. Vi hittade ganska snart en favoritäng där vi ofta stannade och vilade. Vi sadlade av och lät Rajje beta. Själva satte vi oss på hans vojlock och fikade. Rajje fick hårdbröd och morötter. Ibland red Beckan barbacka, något både hon och Rajje uppskattade.
Efter en lång, underbar sommar kom hösten. Vi hade skaffat en riktigt bra sadel så att det skulle bli lite mer ordentlig ridning. Vi bokade Njurunda Ryttarförenings ridhus och red dit för att träna hoppning. Det var säkert en fantastisk syn. Rajje ville inte alls hoppa över hindren. Han satte sig på dem! Jag fick nästan bära både häst och ryttare över hindren. Kanske var det nu tanken på en egen häst föddes. Hos mig alltså. En häst med aningen mer motor än Rajje. En häst som Beckan kunde utvecklas med. Men Rajje var underbar och vi älskade honom.
Det blev en fantastisk hästhöst. Vintern kom sent, vilket vi var tacksamma för. Härliga höstdagar med hög, klar luft gav många tillfällen till galoppträning. Beckan tyckte om att galoppera, men inte utan ledare. Det innebar att det var jag som fick det mesta av träningen. Som en fullkomlig dåre rusade jag omkring i skog och mark med ponny och unge på släp. De som såg oss måste ha skrattat högt. (När vi hade passerat. För mot oss log de bara och hälsade artigt.)
När vi inte galopperade fick vi tillfälle att njuta av naturen. Vi såg både rådjur, grodor och ormar på våra uteritter. Just ormarna var jag inte så glad åt, men annars uppskattar jag att komma ut i skog och mark. Vi hittade fina växter och blommor som jag samlade i ryggsäcken. Rajje var en klippa. Han var väluppfostrad och snäll, lugn, klok och lätthanterlig. Stannade jag så stannade han. Satte vi oss ner och vilade så vilade han.
Hösten gick över i vinter och snart stod julen för dörren. Självklart skulle den firas tillsammans med Rajje. Vi åkte ut dagen innan julafton och bjöd på glacerade brödkakor och morötter. Rajje mumsade nöjt i sig allt som bjöds. Han var en riktig gottegris, precis som de flesta små ponnyer brukar vara. Det blev inte så mycket ridning under jullovet. Alla vägar hade blivit till isgator och varken häst eller människa kunde ta sig fram utomhus. Det blev en jobbig vinter. Töväder avlöstes hela tiden av perioder av kyla. Det var extremt halt och till slut kunde vi inte köra till stallet längre. Vägarna var helt enkelt för isiga.
Både Beckan och jag saknade Rajje otroligt mycket. I smyg började jag läsa hästannonser. Men det var svårt att hitta en lämplig häst. Det verkade som om det enda som fanns att välja mellan var heta tävlingsponnyer och riktigt gamla hästar. Jag ringde på åtskilliga annonser och mejlade svar på ännu fler. Men drömhästen tycktes lika långt borta som våren. Jag började misströsta. Då plötsligt såg jag den. Annonsen. Den var kortfattad, bara några få ord, och den hade ingen bild. Jag hade lika gärna kunnat missa den. Men jag såg den- och jag ringde direkt. Det kändes bra att prata med tjejen som ägde hästen. Hon var ingen försäljartyp utan verkade rak och ärlig. Vid det här laget hade jag pratat med så många ”tokskallar” att jag lade ganska stor vikt vid det bemötande jag fick i telefonen. Jag bestämde mig för att åka och titta på ponnyn så fort som möjligt. Jag berättade för resten av familjen om ponnyn och förklarade för Beckan att vi antagligen inte skulle köpa just den ponnyn.
”Man får oftast titta på många hästar innan man hittar den rätta”, sa jag.
”Men tänk om den är jättebra!”
”Ja, den kan ju vara bra, men så är det oftast inte. Ställ inte in dig på att det ska bli den här hästen. Då blir du kanske bara besviken.”
Hur skulle jag kunna ana att det skulle bli kärlek vid första ögonkastet!
Senaste kommentarer